Feberanalys.

Det går inte, om det inte bara ska vara när jag vill och har lust.

Ligger hemma i fosterställning med torrhosta och snorpapper, svininfluensan tog sitt tag runt mig också tillslut. Men det har ingenting att säga, mer än ett par nördiga feberhallucinationer om Gandalf och fåglar, jag är bara sjuk.

Sjuk och uttråkad.

Träffade en italienare. Eller jag träffade många av dom. Men bara en som hade plutläppar och svarta bågar som ramade in långa fransar över mörka ögon. Föll lite sådär semesteraktigt för honom. Började tänka på förhållande över skype, åka till Milan över julen etc etc. Sen tog jag mig samman och blev förvånad över mig själv.
Låt mig förklara;
Jag ligger med folk. Ligger. Ni vet. Jag knullar. Så har det alltid varit. Jag tänker inte på tvåsamhet eller förhållande. Jag tänker utbytande av kroppsvätskor så snart som möjligt, tack! Jag har inga problem med snabbmats-sex, jag går in och tar det jag behöver och sen drar jag. Och jag har aldrig haft problem med att vara så pass endimensionell.

Men redan innan den här bloggen startade, startade någonting annat. Någon sorts underlig längtan efter en tvåsamhet. Någon som gör att innan jag tänker in ut sprut slut så tänker jag logistik och romantik. Det här chokar mig lika mycket varje gång. Jag förvånar mig själv med att vara någon sorts needy emontionell love-seeker. Varje gång. Vilket också gör att bloggen har haft en identitetskris från första början, men det är en annan historia.
Let’s get down to it; här går jag runt med en avslappnad attityd och marknadsför mig som en ”öppensinnad” människa. Sen när saker och ting verkligen händer, så är det inte sant. Jag är inte den jag tror att jag är. Jag var det, en gång i tiden, men nu är jag en annan brud, nu är jag hon som hellre vill ha söta sms än booty calls sent på nätterna.
Här uppstår ett problem. Jag lever mitt liv som om jag fortfarande är ute efter snabbmatsex. Det är den jag är, för att det är det som är jag. Jag kan henne. Men eftersom det inte är det jag vill längre (tydligen) blir mina partners lika förvirrade som mig. Ett typiskt mixed signals-case. Jag agerar som om jag bara vill ha sex, för det är så jag är. Arv och miljö, bla bla bla. Ibland säger jag rakt ut att det är så jag vill att det ska vara. Så blir jag själv lika förvånad som mina stackars partners när jag inser att så inte är fallet. När jag försöker lösa det har det förstås alltid slutat i katastrof.

I det sista har jag försökt mig på andra sätt. Ni vet, bli vänner först, gå på dejt (herre, vad jag hatar det), prata innan och inte bara efter. Men jag är så mycket sämre på den tjejen än vad jag är på den andra, så i slutändan går jag alltid tillbaks till min säkra sida, min slampa. För att jag blir osäker.
Min slampa är min starka sida, den emotinella, romantiska min svaga, den jag inte litar på. Samtidigt vill jag kunna bygga ett förhållande på den senare. Vilket uppenbart blir big time identitetskris.

Precis som bloggen.

Uppryckning, för fan.

Sommaren blev längre än förväntat, men nu är skrivbordet åter fyllt tillsammans med almenackan, möterna och huvudet.

Jag har suttit på tåg, i bilar och i flygplan. Jag har haft veckor i Paris, helger i Berlin, dagar i Stockholm och ett kort, tidslöst tillstånd i en stuga i Skåne. Jag har ritat framtidsplaner, tänkt på nuet, druckit mig full och legat i solen.
Jag har fått nya vänner, behållt några gamla, och äntligen träffat Syrsan som är lyckligt kär.

Jag har fått panik som inte verkar gå över, paniken som handlar om tiden, vuxenheten, kärleken och livet.
Jag har suttit med huvudet ute genom bilfönstret tills jag  på grund av vinddrag och kyla inte har känt mina kinder längre, jag har sett vindsnurror på vägen, tagit kort av dom och skrivit ett halvt synopsis om en dansföreställning byggd på de bilderna.

Men allt detta är helt irrelevant, för skrivbordet är fyllt, huvudet i skolan och jag är där jag har skapat mig ett liv. Där jag ska vara ett helt år till. Jag packar upp höstskor från hörnet av garderoben, jag vaknar i tid, jag går til skolan, jag pratar och ler och skrattar, blir full, träffar mina sommarvänner. Sommarvännerna som redan är inpackade i ull, som har fått längre hår och mer vakna ögon. Jag sitter åter igen i bilar, tar en sista slak helg i Köpenhamn. Fryser i vinden, åker till Malmö, min framtida stad.Jag drömmer om bilar och hästar på nätterna, och jag vet varför. Jag säger halvt ja till en andel i en gård långt ut på landet, jag står med ena foten i framtiden.

Anse detta som en nystart.

Sommarlogik

-ska tvätta behåar för hand, upptäcker att jag inte har något tvättmedel kvar efter blötläggning: *sprutar i en halv flaska diskmedel, same shit diffrent names?*

– Friend-requestar  alla fuckable personer jag har träffat under festivalarbetet på facebook: *säkrar ligghösten*

– Går barfota i lera under nedriggning av stora scenen: *har rena skor nästa dag* (men sår på fötter/ben som heter duga)

– Dricker vin under nedriggning av stora scenen. Det är ju sommar: *fyllevinglar på halvnedriggad scen, 2 meter upp*

– Är bakfull på jobb: *kräks lite i munnen medans jag säljer stolar för förtitusen.

Nu är det snart semester, med Stockholm, Berlin, Paris och Skåne inbokat. Eller typ inbokat. Ni vet, carpe diem och allt sånt skit.

*gör sommaren*

Jobbar och är fånigt engagerad i design och möbler och uppstädning. Åker på båtturer och dricker vin på sjön. Fiskar. Badar. Snickrar festivalhäst. Åker bil. Snusar och röker. Tittar på fina, skäggiga popkillar som tittar tillbaks. Går barfota och barbent. Dricker iskaffe och äter chokladglass.

*bloggar inte* *har inte dåligt samvete för det*

Mor-dotter

Jag har haft besök av min ömma moder. Det har varit fina studer med middag på bordet när man kommer hem, räkor i gräset och rosévin i bakgården. Men det har också varit någonting annat- en avvisning som har börjat formuleras i mig.

Det är inte det att jag inte tycker om min mamma. Det gör jag. Hon är en stark och på många sätt vacker kvinna. Men mor/dotter-relationer är svåra. Så svåra att jag blir otroligt sliten av att ha henne nära mig, att jag gråter mig till sömns när hon har åkt hem. Inte för att jag är ledsen, bara för att jag är så förbannat trött.

Jag har för första gången i mitt 25-åriga liv skapat mig en tillvaro som jag är nöjd med. Ett liv jag älskar, ett liv jag vill leva. Det livet är långt borta från trerummaren i förorten där jag växte upp, långt borta från min mammas nöjda tillvaro. Jag har spenderat två år med att försöka bryta lite med min mamma. Vi har alltid stått varandra nära, inte supernära, men vi har haft en hälsosam realation. Men med att det blir mer och mer uppenbart för henne att Syrsan säkert kommer bosätta sig ännu längre bort än Norge, med sin nyfunne Fransk-Australienska pojkvän, har hennes behov av mig har växt, samtidigt som mitt till henne har krympt.

Jag gör allt det döttrar gör. Jag byter lakan och städar köket innan hon kommer. Jag tänker på mat och på aktiviteter. Planerar, och glädjer mig lite. Men sen när hon kommer är det som om hon blir en blodigel på min energi och jag blir bara trött. Säkert som alla döttrar känner. Men det går så långt att jag vågar tänka ”jag tycker inte om henne”. Hon är småsint, ointerlligent, narrow-minded och… för snäll. Viker sig själv i två för att passa in i min tillvaro. Något som gör mig otroligt irreterad. Vi är starka personer båda två, men medans jag har växt, har hon bleknat. Som det ska vara. Men jag vill inte ha en igel. Jag vill ha den starka, bestämda kvinna jag växte upp med. Den jag har lärt mig av, den jag har fostrats under. Mamma är så mycket en skugga av den hon brukade vara, och det gör mig arg och besviken. Tröttheten kommer från att ständigt försöka provocera fram en åsikt hos henne, en åsikt som inte är färgad av vad hon tror att jag vill att hon ska svara.

Ni känner säkert igen det. De där vännerna man har slutat umgås med för att man någonstans känner att de försöker kopiera en. Försöker komma in i ens vardag för att de vill ha ens liv. De som alltid säger ”du får bestämma!”. De som alltid nickar och aldrig skakar på huvudet. De man aldrig kan ha ett okej samtal eller en diskussion med eftersom de ändå bara håller med dig i allt du säger.

Såna människor skrämmer mig. Såna människor har jag rätt och slätt aldrig orkat med.
Nuförtiden är min mamma en av dom.

Så kom sommaren.

Om man kunde stanna tiden, så har jag fått anledning att göra det fler gånger än brukligt de senaste dagarna.

Midsommar som firades en dag försent, men närmare det riktiga solståndet iallafall. En fest som började som en vanlig middag, och slutade som ett tolvtimmars-maraton i sommarfylla. Det var dans runt den lilla stången jag och Nyman hade byggt. Det var sill och potatis, snapsvisor och öl. Det var blomsterkransar på mig och Rövardottern och att kasta midsommarstången i floden för att se den flyta iväg. Sedan att fortsätta en redan halv-avslutad kväll på puben, träffa nytt folk, gå på efterfest i byns galleri, dricka nytt vin, och långt efter att solen har gått upp, ramla ur galleriet, springa och hämta en gasbrännare för att sätta sig mitt på torget och grilla korv. Om det inte hade varit söndag hade vi nog stört morgontrötta arbetare rätt rejält.

Det har varit dagar med Rövardottern på kafét, som förut, men också Nyman och en lina uppspänd över gräset. Försöka balansera utan att grabba hennes axel, och bli fånigt lycklig när det går. Kvällar där vi har följt med Festivalbossen ut med båten, suttit i solnedgångar och fiskat, eller kört ut till skärgården och ätit räkor på solvarma klippor, badat i havet och torkat i sol och vind. Druckit vin på bakgårdar och öl på gräsmattor och klippor. Kört utan mål och mening på småvägar och stannat för att vada genom dimmiga ängar eller klappa hästar som står på grönbete.

Kort sagt så är allt sådär sommaridylliskt som det bara kan vara. När huden är brun- på ett sånt där skandinaviskt sätt- och håret på ända av allt saltvatten. När man har sommarben fast man är i mid-twentys, och myggbett på armarna. När räkorna alltid är nytrålade och potatisen alltid färsk, havet alltid blått och vinden alltid salt.
Jag flyttar aldrig någonsin till inlandet.

MEN vilken KVÄLL!

Möter upp Katten på skolan, vi äter glass och pizza, bestämmer oss sedan för att inta min bakgård för en öl eller två.
Innan vi går hemåt mig säger hon ”Men du, jag kommer om en halvtimma eller något, lovade att plocka upp Dansken från bussen”.

Jag ba ”åhnej!”
*gick rakt i fällan*

Så, nu ser jag fram emot en kväll med MIN öl i MIN bakgård där den enda JAG har legat med på skolan sitter och hånglar med en av MINA bästa vänner på skolan.

När jag hittade fyra fyrklöver och en femklöver igår (helt stört och helt sant), trodde jag att jag skulle få TUR, inte tvärtom.

*skjuter mig lite i huvudet*

Presenting Hjärnspöket: Bibliotikarien

Det finns dom som tågar in i ens liv med pompa och ståt, för att sedan bara promt pompa ut igen. Bara sådär. Det tycker jag är helt okej. Mer än okej, det är så DET SKA VARA, man ska träffa folk och man ska sörja när man förlorar dom.
Så har de varit med de allra flesta. Några har jag kvar, några har jag glömt bort, några har jag förlorat på ett så hjärtskärande sätt att det fortfarande stockas i halsen när jag tänker på det.

Men så. Ett undantag:

Ni vet. Han.

Han som jag skulle göra i stort sett vad som helst för.
Som inte alls tågade in, utan bara helt varligt smög sig längst, längst in, och som jag bara utan prut och pardon öppnade för.
Han som jag aldrig har bott i samma stad som, men som jag har spenderat så otroligt många, långa nätter i telefon med.

Han som liksom… ja, aldrig älskade mig, fast jag var så komplett mycket hans som man bara kan bli.

Första gången jag såg honom vände jag mig till vår gemensamma vän Amore och stirrade på henne i två minuter innan jag sa ”Varför har du inte sagt något?” Senare den kvällen satt vi på asfalten utanför festlokalen och kysstes rödvinskyssar. Min dåvarande icke-definierade pojkvän blev arg som ett bi, förstås, jag hade ju kommit dit, till Köping-staden, för att se honom spela, men när han väl stod på scen satt jag på asfalten utanför med min nyfunne Bibliotekarie.

Dagen efter låg vi med varandra, och hans två fåglar flög fritt omkring i taket ovanför våra huvuden. Det är sant, det är inte alls något tramsigt försök att verka poetisk. Jag kommer ihåg det så väl, titta upp från humpa-humpa och se två fåglar flaxa omkring i taket. Jag kommer också ihåg att jag hade senapsgul topp på mig, vilket är ganska beundransvärt, då det här är nästan sex år sedan. Sex år sedan vi pratade böcker, sen vi skickade lappar fram och tillbaks och fick en hel bar att vara involverade i våra tama raggnigsförsök, sen jag skakade hand med hans syster som har samma namn som mig, sen jag åkte hem till min egen hemstad och bara ”what the fucking fuck????” hela bussresan hem.

Innan vi började prata i telefon skrev jag brev till honom. Emo-brev som jag nog inte skulle velat ha läsa idag. Jag åkte till Indien och skrev brev ända därifrån. Jag satt i min och BFF’s lägga och skrev brev därifrån. Jag satt på tunnelbanor och bussar och uteserveringar och skrev brev. Inte särsillt medvetet, det bara kom sig så att allt jag producerade var riktat till honom. Jag skickade några, långt ifrån alla. Varje gång vi sågs, vilket inte alls var ofta, slutade det med att vi kysstes rödvinskyssar.
Det var gången då Amores syster skulle ut i stora vida världen och vi satt utanför festlokalen på en bänk och smällde huvudena ihop, när han kysste mig mitt i en mening för att det var andra gången jag sa den, när vi gick runt ett hörn och jag visade brösten för honom. När han kom till min hemstad och vi satt i ett bås på Debaser med alla mina vänner omkring och han kysste mig i nacken.
Det var efter den gången med trädgårdsfesten som spårade ut totalt som jag började ringa honom. Efter att vi hade suttit brevid varandra på en bänk vid havet och jag grät och bad honom se på vattnet och inte på mig. Efter att han inte gjorde det, utan istället bara satt tyst och såg på mig. Efter att vi hade någon sort agressiv make-up-hejdå-sex på en gräsplätt och efter att han redde ut mitt hår. Det var då jag började ringa honom.

Både han och jag var, är, sjukt telefonrädda. Så jag vet inte riktigt hur vi kom fram till att PRATA I TELEFON, DET är en BRA grej! Våra första samtal gick typ ”eh. ja…. hrm. meeeen…. hrm. Så. Jag vet inte… eeehh” i en halvtimma. Sen när jag flyttade till en småstad för att gå på folkhögskola lossnade det mer. Vi började prata på riktigt. Han berättade om sin mamma som dog i cancer, om den bipolära diagnosen, om lyckopiller, om musik, om böcker. Som man gör, till vänner. Ibland var vi också bara helt tysta, vi kunde sitta och läsa i varsin ände av luren. Ibland var det ringa mitt i natten, en gång i halvtimman, bara för att se att han svarade och fortfarande fanns. Jag tror att vi kom varandra ganska nära under det året. Och att jag älskade honom.

Jag träffade pojkvännen. Någon sort desperat re-bound-grej, jag vet inte, men helt plötsligt bestämde jag mig för att ”bli kär”, så då blev jag det. Pojkvännen fick aldrig höra om Bibliotikaren, men när jag åkte hem till Stockholm bara för att se honom spela var jag tvungen att säga något. Han blev en vän. Som jag inte hade träffat på länge, som jag ville träffa själv. Men alla mina vänner var där. Några för att de var gemensamma, några för att se till att jag inte ramlade ner för min skrangligt byggda vagn.
Jag gjorde det inte. Jag var inte otrogen. Inte för att jag inte ville- men när han tog mitt ansikte mellan sina händer och sa något i stil med ”Du har lärt mig att prata i telefon! Jag älskar våra samtal. Och du hjälper mig så mycket!”, började jag gråta så kraftigt att det inte fanns något annat att göra än att bli hemledd till Rävens soffa. Jag var så mycket hans fortfarande, och pojkvännen fick aldrig veta det heller.

Sen gick tiden. Och tiden. Och tiden.

Han träffade Henne. Som jag hade hjälpt till att dagdrömma fram åt honom. Han skaffade hund, var kär. Och jag satt i andra änden av luren och gladdes faktikt med honom. Med hela mitt hjärta. Jag om någon vet att han förtjänar allt.
Tiden gick och änden klipptes av.
Så helt plötsligt sitter jag i Norge. Ser hans ”married to”-status på Facebook, och vår pendeling friend-request, som har funnits där i en månad. Tänker att, om jag var ingenting skulle han inte heller bry sig om att jag fortfarande vill ha en kontakt med honom. Glädjs fortfarande. Med och åt honom.
Men tänker fortfarande: Vad som helst. När som helst. Hur som helst.

Ni förstår, han smög sig in, jag öppnade för honom, men jag har fortfarande inte förstått hur jag ska släppa ut honom.
Jag är, på ett sätt, helt och fullt, komplett, hans.

Men bara på ett sätt. Inte på alla sätt.

Bra:

Avslutar jättelång frukost med festivalbossen på sommarkaféet där Fjällräven står bakom disken.

Går till vekstaden, snickrar mini-midsommarstång.

Skriver finaste lappen till Nyman och lämnar mini-midsommarstången på hennes skrivbord.

Cyklar till affären och köper saker. Tex kontantkort, mörk choklad, potatis.

Cyklar hem. Klockan är 12.59. Jag går och lägger mig igen.

Jag ba ”åååååh, ensamtid!” *QAF, runk och popcorn.*

Älska att vara ledig, alltså!

say no more…

*går ut och dricker öl med Fjällräven, som väl visst är en bra vän och väldigt bedårande, men som jag NOG inte skulle vilja ligga med även om han bad mig, och som är så otroligt bajsnödig at all times, i brist på annat*