Analt Läckage

Landet var som det skulle. Frukost i solsken, en bäbis att kånka runt på, ett besök i kyrkan för konfirmandens skull, äta småkakor på kafe, borsta tänderna tillsammans i köket allihop, och alla måltider tillsammans fast alldeles för sent. Brorsan som räddar mitt skinn genom att vara tyst i ett hörn, läsa böcker och ge mig varmaste kramarna när jag ber om det. Rastlösheten stillas, eller läggs på realiteter som blöjbyten, mattider, tomatplanor och bokval.
Jag läser Arne Naess medan fjortonåringarna eldar i trädgården och bäbisen sover. Skinnsofforna är nedsittna och slitna. Katten trivs bäst när den sover i mitt knä. Jag trivs bäst precis där jag är.

Kommer hem till Stockholm och allt är som vanligt. En kväll med mamma, mat och vin. Tar en dag i soffan med TV, en lång dusch, hon färgar håret på mig i köket. Bokar teaterdejt med Brorsan och sushi med BFF. Smith ringer och pratar ensamhet och processer från sin stuga långt ut i skogen. Bestämmer att han ska köra mig tillbaks till Norge så att han kan gå på audition till skolan. Norge känns långt borta, Dansken, skolan, jobbet. All drama där är som en rolig historia jag har berättat för någon. Hur det egentligen hänger ihop med Smith, hur jag inte pallade att ens tänka på honom, hur Dansken var där och var flörtig och hur jag bara skapade all drama runt honom för att slippa tänka på det andra. Hur självklart och rätt det känns nu, att tillbringa tid med Smith och få det rätt ställt. Så jag kan släppa allt och bara vara med mig själv ett tag. Jag vet ju redan att Dansken inte är den jag vill ska vara rätt,  och att det kommer gå lång tid och krävas mycket innan Smith och jag hittar det vi vill vara för varandra, vad det nu än blir. Med den slutsatsen blir det bara jag kvar. Mig med mig själv. Jag, ensam. Och det känns mer rätt än vad det har gjort på väldigt, väldigt länge.