Analt Läckage

Det finns dom som tågar in i ens liv med pompa och ståt, för att sedan bara promt pompa ut igen. Bara sådär. Det tycker jag är helt okej. Mer än okej, det är så DET SKA VARA, man ska träffa folk och man ska sörja när man förlorar dom.
Så har de varit med de allra flesta. Några har jag kvar, några har jag glömt bort, några har jag förlorat på ett så hjärtskärande sätt att det fortfarande stockas i halsen när jag tänker på det.

Men så. Ett undantag:

Ni vet. Han.

Han som jag skulle göra i stort sett vad som helst för.
Som inte alls tågade in, utan bara helt varligt smög sig längst, längst in, och som jag bara utan prut och pardon öppnade för.
Han som jag aldrig har bott i samma stad som, men som jag har spenderat så otroligt många, långa nätter i telefon med.

Han som liksom… ja, aldrig älskade mig, fast jag var så komplett mycket hans som man bara kan bli.

Första gången jag såg honom vände jag mig till vår gemensamma vän Amore och stirrade på henne i två minuter innan jag sa ”Varför har du inte sagt något?” Senare den kvällen satt vi på asfalten utanför festlokalen och kysstes rödvinskyssar. Min dåvarande icke-definierade pojkvän blev arg som ett bi, förstås, jag hade ju kommit dit, till Köping-staden, för att se honom spela, men när han väl stod på scen satt jag på asfalten utanför med min nyfunne Bibliotekarie.

Dagen efter låg vi med varandra, och hans två fåglar flög fritt omkring i taket ovanför våra huvuden. Det är sant, det är inte alls något tramsigt försök att verka poetisk. Jag kommer ihåg det så väl, titta upp från humpa-humpa och se två fåglar flaxa omkring i taket. Jag kommer också ihåg att jag hade senapsgul topp på mig, vilket är ganska beundransvärt, då det här är nästan sex år sedan. Sex år sedan vi pratade böcker, sen vi skickade lappar fram och tillbaks och fick en hel bar att vara involverade i våra tama raggnigsförsök, sen jag skakade hand med hans syster som har samma namn som mig, sen jag åkte hem till min egen hemstad och bara ”what the fucking fuck????” hela bussresan hem.

Innan vi började prata i telefon skrev jag brev till honom. Emo-brev som jag nog inte skulle velat ha läsa idag. Jag åkte till Indien och skrev brev ända därifrån. Jag satt i min och BFF’s lägga och skrev brev därifrån. Jag satt på tunnelbanor och bussar och uteserveringar och skrev brev. Inte särsillt medvetet, det bara kom sig så att allt jag producerade var riktat till honom. Jag skickade några, långt ifrån alla. Varje gång vi sågs, vilket inte alls var ofta, slutade det med att vi kysstes rödvinskyssar.
Det var gången då Amores syster skulle ut i stora vida världen och vi satt utanför festlokalen på en bänk och smällde huvudena ihop, när han kysste mig mitt i en mening för att det var andra gången jag sa den, när vi gick runt ett hörn och jag visade brösten för honom. När han kom till min hemstad och vi satt i ett bås på Debaser med alla mina vänner omkring och han kysste mig i nacken.
Det var efter den gången med trädgårdsfesten som spårade ut totalt som jag började ringa honom. Efter att vi hade suttit brevid varandra på en bänk vid havet och jag grät och bad honom se på vattnet och inte på mig. Efter att han inte gjorde det, utan istället bara satt tyst och såg på mig. Efter att vi hade någon sort agressiv make-up-hejdå-sex på en gräsplätt och efter att han redde ut mitt hår. Det var då jag började ringa honom.

Både han och jag var, är, sjukt telefonrädda. Så jag vet inte riktigt hur vi kom fram till att PRATA I TELEFON, DET är en BRA grej! Våra första samtal gick typ ”eh. ja…. hrm. meeeen…. hrm. Så. Jag vet inte… eeehh” i en halvtimma. Sen när jag flyttade till en småstad för att gå på folkhögskola lossnade det mer. Vi började prata på riktigt. Han berättade om sin mamma som dog i cancer, om den bipolära diagnosen, om lyckopiller, om musik, om böcker. Som man gör, till vänner. Ibland var vi också bara helt tysta, vi kunde sitta och läsa i varsin ände av luren. Ibland var det ringa mitt i natten, en gång i halvtimman, bara för att se att han svarade och fortfarande fanns. Jag tror att vi kom varandra ganska nära under det året. Och att jag älskade honom.

Jag träffade pojkvännen. Någon sort desperat re-bound-grej, jag vet inte, men helt plötsligt bestämde jag mig för att ”bli kär”, så då blev jag det. Pojkvännen fick aldrig höra om Bibliotikaren, men när jag åkte hem till Stockholm bara för att se honom spela var jag tvungen att säga något. Han blev en vän. Som jag inte hade träffat på länge, som jag ville träffa själv. Men alla mina vänner var där. Några för att de var gemensamma, några för att se till att jag inte ramlade ner för min skrangligt byggda vagn.
Jag gjorde det inte. Jag var inte otrogen. Inte för att jag inte ville- men när han tog mitt ansikte mellan sina händer och sa något i stil med ”Du har lärt mig att prata i telefon! Jag älskar våra samtal. Och du hjälper mig så mycket!”, började jag gråta så kraftigt att det inte fanns något annat att göra än att bli hemledd till Rävens soffa. Jag var så mycket hans fortfarande, och pojkvännen fick aldrig veta det heller.

Sen gick tiden. Och tiden. Och tiden.

Han träffade Henne. Som jag hade hjälpt till att dagdrömma fram åt honom. Han skaffade hund, var kär. Och jag satt i andra änden av luren och gladdes faktikt med honom. Med hela mitt hjärta. Jag om någon vet att han förtjänar allt.
Tiden gick och änden klipptes av.
Så helt plötsligt sitter jag i Norge. Ser hans ”married to”-status på Facebook, och vår pendeling friend-request, som har funnits där i en månad. Tänker att, om jag var ingenting skulle han inte heller bry sig om att jag fortfarande vill ha en kontakt med honom. Glädjs fortfarande. Med och åt honom.
Men tänker fortfarande: Vad som helst. När som helst. Hur som helst.

Ni förstår, han smög sig in, jag öppnade för honom, men jag har fortfarande inte förstått hur jag ska släppa ut honom.
Jag är, på ett sätt, helt och fullt, komplett, hans.

Men bara på ett sätt. Inte på alla sätt.