Så kom sommaren.
Om man kunde stanna tiden, så har jag fått anledning att göra det fler gånger än brukligt de senaste dagarna.
Midsommar som firades en dag försent, men närmare det riktiga solståndet iallafall. En fest som började som en vanlig middag, och slutade som ett tolvtimmars-maraton i sommarfylla. Det var dans runt den lilla stången jag och Nyman hade byggt. Det var sill och potatis, snapsvisor och öl. Det var blomsterkransar på mig och Rövardottern och att kasta midsommarstången i floden för att se den flyta iväg. Sedan att fortsätta en redan halv-avslutad kväll på puben, träffa nytt folk, gå på efterfest i byns galleri, dricka nytt vin, och långt efter att solen har gått upp, ramla ur galleriet, springa och hämta en gasbrännare för att sätta sig mitt på torget och grilla korv. Om det inte hade varit söndag hade vi nog stört morgontrötta arbetare rätt rejält.
Det har varit dagar med Rövardottern på kafét, som förut, men också Nyman och en lina uppspänd över gräset. Försöka balansera utan att grabba hennes axel, och bli fånigt lycklig när det går. Kvällar där vi har följt med Festivalbossen ut med båten, suttit i solnedgångar och fiskat, eller kört ut till skärgården och ätit räkor på solvarma klippor, badat i havet och torkat i sol och vind. Druckit vin på bakgårdar och öl på gräsmattor och klippor. Kört utan mål och mening på småvägar och stannat för att vada genom dimmiga ängar eller klappa hästar som står på grönbete.
Kort sagt så är allt sådär sommaridylliskt som det bara kan vara. När huden är brun- på ett sånt där skandinaviskt sätt- och håret på ända av allt saltvatten. När man har sommarben fast man är i mid-twentys, och myggbett på armarna. När räkorna alltid är nytrålade och potatisen alltid färsk, havet alltid blått och vinden alltid salt.
Jag flyttar aldrig någonsin till inlandet.
