Analt Läckage

Det går inte, om det inte bara ska vara när jag vill och har lust.

Ligger hemma i fosterställning med torrhosta och snorpapper, svininfluensan tog sitt tag runt mig också tillslut. Men det har ingenting att säga, mer än ett par nördiga feberhallucinationer om Gandalf och fåglar, jag är bara sjuk.

Sjuk och uttråkad.

Träffade en italienare. Eller jag träffade många av dom. Men bara en som hade plutläppar och svarta bågar som ramade in långa fransar över mörka ögon. Föll lite sådär semesteraktigt för honom. Började tänka på förhållande över skype, åka till Milan över julen etc etc. Sen tog jag mig samman och blev förvånad över mig själv.
Låt mig förklara;
Jag ligger med folk. Ligger. Ni vet. Jag knullar. Så har det alltid varit. Jag tänker inte på tvåsamhet eller förhållande. Jag tänker utbytande av kroppsvätskor så snart som möjligt, tack! Jag har inga problem med snabbmats-sex, jag går in och tar det jag behöver och sen drar jag. Och jag har aldrig haft problem med att vara så pass endimensionell.

Men redan innan den här bloggen startade, startade någonting annat. Någon sorts underlig längtan efter en tvåsamhet. Någon som gör att innan jag tänker in ut sprut slut så tänker jag logistik och romantik. Det här chokar mig lika mycket varje gång. Jag förvånar mig själv med att vara någon sorts needy emontionell love-seeker. Varje gång. Vilket också gör att bloggen har haft en identitetskris från första början, men det är en annan historia.
Let’s get down to it; här går jag runt med en avslappnad attityd och marknadsför mig som en ”öppensinnad” människa. Sen när saker och ting verkligen händer, så är det inte sant. Jag är inte den jag tror att jag är. Jag var det, en gång i tiden, men nu är jag en annan brud, nu är jag hon som hellre vill ha söta sms än booty calls sent på nätterna.
Här uppstår ett problem. Jag lever mitt liv som om jag fortfarande är ute efter snabbmatsex. Det är den jag är, för att det är det som är jag. Jag kan henne. Men eftersom det inte är det jag vill längre (tydligen) blir mina partners lika förvirrade som mig. Ett typiskt mixed signals-case. Jag agerar som om jag bara vill ha sex, för det är så jag är. Arv och miljö, bla bla bla. Ibland säger jag rakt ut att det är så jag vill att det ska vara. Så blir jag själv lika förvånad som mina stackars partners när jag inser att så inte är fallet. När jag försöker lösa det har det förstås alltid slutat i katastrof.

I det sista har jag försökt mig på andra sätt. Ni vet, bli vänner först, gå på dejt (herre, vad jag hatar det), prata innan och inte bara efter. Men jag är så mycket sämre på den tjejen än vad jag är på den andra, så i slutändan går jag alltid tillbaks till min säkra sida, min slampa. För att jag blir osäker.
Min slampa är min starka sida, den emotinella, romantiska min svaga, den jag inte litar på. Samtidigt vill jag kunna bygga ett förhållande på den senare. Vilket uppenbart blir big time identitetskris.

Precis som bloggen.