Analt Läckage

Det går inte, om det inte bara ska vara när jag vill och har lust.

Ligger hemma i fosterställning med torrhosta och snorpapper, svininfluensan tog sitt tag runt mig också tillslut. Men det har ingenting att säga, mer än ett par nördiga feberhallucinationer om Gandalf och fåglar, jag är bara sjuk.

Sjuk och uttråkad.

Träffade en italienare. Eller jag träffade många av dom. Men bara en som hade plutläppar och svarta bågar som ramade in långa fransar över mörka ögon. Föll lite sådär semesteraktigt för honom. Började tänka på förhållande över skype, åka till Milan över julen etc etc. Sen tog jag mig samman och blev förvånad över mig själv.
Låt mig förklara;
Jag ligger med folk. Ligger. Ni vet. Jag knullar. Så har det alltid varit. Jag tänker inte på tvåsamhet eller förhållande. Jag tänker utbytande av kroppsvätskor så snart som möjligt, tack! Jag har inga problem med snabbmats-sex, jag går in och tar det jag behöver och sen drar jag. Och jag har aldrig haft problem med att vara så pass endimensionell.

Men redan innan den här bloggen startade, startade någonting annat. Någon sorts underlig längtan efter en tvåsamhet. Någon som gör att innan jag tänker in ut sprut slut så tänker jag logistik och romantik. Det här chokar mig lika mycket varje gång. Jag förvånar mig själv med att vara någon sorts needy emontionell love-seeker. Varje gång. Vilket också gör att bloggen har haft en identitetskris från första början, men det är en annan historia.
Let’s get down to it; här går jag runt med en avslappnad attityd och marknadsför mig som en ”öppensinnad” människa. Sen när saker och ting verkligen händer, så är det inte sant. Jag är inte den jag tror att jag är. Jag var det, en gång i tiden, men nu är jag en annan brud, nu är jag hon som hellre vill ha söta sms än booty calls sent på nätterna.
Här uppstår ett problem. Jag lever mitt liv som om jag fortfarande är ute efter snabbmatsex. Det är den jag är, för att det är det som är jag. Jag kan henne. Men eftersom det inte är det jag vill längre (tydligen) blir mina partners lika förvirrade som mig. Ett typiskt mixed signals-case. Jag agerar som om jag bara vill ha sex, för det är så jag är. Arv och miljö, bla bla bla. Ibland säger jag rakt ut att det är så jag vill att det ska vara. Så blir jag själv lika förvånad som mina stackars partners när jag inser att så inte är fallet. När jag försöker lösa det har det förstås alltid slutat i katastrof.

I det sista har jag försökt mig på andra sätt. Ni vet, bli vänner först, gå på dejt (herre, vad jag hatar det), prata innan och inte bara efter. Men jag är så mycket sämre på den tjejen än vad jag är på den andra, så i slutändan går jag alltid tillbaks till min säkra sida, min slampa. För att jag blir osäker.
Min slampa är min starka sida, den emotinella, romantiska min svaga, den jag inte litar på. Samtidigt vill jag kunna bygga ett förhållande på den senare. Vilket uppenbart blir big time identitetskris.

Precis som bloggen.

Sommaren blev längre än förväntat, men nu är skrivbordet åter fyllt tillsammans med almenackan, möterna och huvudet.

Jag har suttit på tåg, i bilar och i flygplan. Jag har haft veckor i Paris, helger i Berlin, dagar i Stockholm och ett kort, tidslöst tillstånd i en stuga i Skåne. Jag har ritat framtidsplaner, tänkt på nuet, druckit mig full och legat i solen.
Jag har fått nya vänner, behållt några gamla, och äntligen träffat Syrsan som är lyckligt kär.

Jag har fått panik som inte verkar gå över, paniken som handlar om tiden, vuxenheten, kärleken och livet.
Jag har suttit med huvudet ute genom bilfönstret tills jag  på grund av vinddrag och kyla inte har känt mina kinder längre, jag har sett vindsnurror på vägen, tagit kort av dom och skrivit ett halvt synopsis om en dansföreställning byggd på de bilderna.

Men allt detta är helt irrelevant, för skrivbordet är fyllt, huvudet i skolan och jag är där jag har skapat mig ett liv. Där jag ska vara ett helt år till. Jag packar upp höstskor från hörnet av garderoben, jag vaknar i tid, jag går til skolan, jag pratar och ler och skrattar, blir full, träffar mina sommarvänner. Sommarvännerna som redan är inpackade i ull, som har fått längre hår och mer vakna ögon. Jag sitter åter igen i bilar, tar en sista slak helg i Köpenhamn. Fryser i vinden, åker till Malmö, min framtida stad.Jag drömmer om bilar och hästar på nätterna, och jag vet varför. Jag säger halvt ja till en andel i en gård långt ut på landet, jag står med ena foten i framtiden.

Anse detta som en nystart.

-ska tvätta behåar för hand, upptäcker att jag inte har något tvättmedel kvar efter blötläggning: *sprutar i en halv flaska diskmedel, same shit diffrent names?*

- Friend-requestar  alla fuckable personer jag har träffat under festivalarbetet på facebook: *säkrar ligghösten*

- Går barfota i lera under nedriggning av stora scenen: *har rena skor nästa dag* (men sår på fötter/ben som heter duga)

- Dricker vin under nedriggning av stora scenen. Det är ju sommar: *fyllevinglar på halvnedriggad scen, 2 meter upp*

- Är bakfull på jobb: *kräks lite i munnen medans jag säljer stolar för förtitusen.

Nu är det snart semester, med Stockholm, Berlin, Paris och Skåne inbokat. Eller typ inbokat. Ni vet, carpe diem och allt sånt skit.

Jobbar och är fånigt engagerad i design och möbler och uppstädning. Åker på båtturer och dricker vin på sjön. Fiskar. Badar. Snickrar festivalhäst. Åker bil. Snusar och röker. Tittar på fina, skäggiga popkillar som tittar tillbaks. Går barfota och barbent. Dricker iskaffe och äter chokladglass.

*bloggar inte* *har inte dåligt samvete för det*

Jag har haft besök av min ömma moder. Det har varit fina studer med middag på bordet när man kommer hem, räkor i gräset och rosévin i bakgården. Men det har också varit någonting annat- en avvisning som har börjat formuleras i mig.

Det är inte det att jag inte tycker om min mamma. Det gör jag. Hon är en stark och på många sätt vacker kvinna. Men mor/dotter-relationer är svåra. Så svåra att jag blir otroligt sliten av att ha henne nära mig, att jag gråter mig till sömns när hon har åkt hem. Inte för att jag är ledsen, bara för att jag är så förbannat trött.

Jag har för första gången i mitt 25-åriga liv skapat mig en tillvaro som jag är nöjd med. Ett liv jag älskar, ett liv jag vill leva. Det livet är långt borta från trerummaren i förorten där jag växte upp, långt borta från min mammas nöjda tillvaro. Jag har spenderat två år med att försöka bryta lite med min mamma. Vi har alltid stått varandra nära, inte supernära, men vi har haft en hälsosam realation. Men med att det blir mer och mer uppenbart för henne att Syrsan säkert kommer bosätta sig ännu längre bort än Norge, med sin nyfunne Fransk-Australienska pojkvän, har hennes behov av mig har växt, samtidigt som mitt till henne har krympt.

Jag gör allt det döttrar gör. Jag byter lakan och städar köket innan hon kommer. Jag tänker på mat och på aktiviteter. Planerar, och glädjer mig lite. Men sen när hon kommer är det som om hon blir en blodigel på min energi och jag blir bara trött. Säkert som alla döttrar känner. Men det går så långt att jag vågar tänka ”jag tycker inte om henne”. Hon är småsint, ointerlligent, narrow-minded och… för snäll. Viker sig själv i två för att passa in i min tillvaro. Något som gör mig otroligt irreterad. Vi är starka personer båda två, men medans jag har växt, har hon bleknat. Som det ska vara. Men jag vill inte ha en igel. Jag vill ha den starka, bestämda kvinna jag växte upp med. Den jag har lärt mig av, den jag har fostrats under. Mamma är så mycket en skugga av den hon brukade vara, och det gör mig arg och besviken. Tröttheten kommer från att ständigt försöka provocera fram en åsikt hos henne, en åsikt som inte är färgad av vad hon tror att jag vill att hon ska svara.

Ni känner säkert igen det. De där vännerna man har slutat umgås med för att man någonstans känner att de försöker kopiera en. Försöker komma in i ens vardag för att de vill ha ens liv. De som alltid säger ”du får bestämma!”. De som alltid nickar och aldrig skakar på huvudet. De man aldrig kan ha ett okej samtal eller en diskussion med eftersom de ändå bara håller med dig i allt du säger.

Såna människor skrämmer mig. Såna människor har jag rätt och slätt aldrig orkat med.
Nuförtiden är min mamma en av dom.

*går ut och dricker öl med Fjällräven, som väl visst är en bra vän och väldigt bedårande, men som jag NOG inte skulle vilja ligga med även om han bad mig, och som är så otroligt bajsnödig at all times, i brist på annat*

2000: Jobbade som barnflicka hos rik advokatfamilj, men under ledigheten hade jag min första kalasfylla i vitabergsparken och hånglade upp en tio år äldre man, som ringde dagen efter till min stora panik. Mamma hade ställt fram frukost när jag kom hem, fortfarande full, runt åttatiden på morgonen. Hon ville ”prata”, jag kräktes och gick och la mig innan hon hann säga ”flask-lock”.

2001: Jobbade i matbutik. Träffade Brorsan i ovan nämnda park och föll head over. Åkte till Hultsfred första gången och förlorade oskulden i ett solvarmt tält tillsammans med ”Jonas från Kalmar” som hade stickad tröja och blonda lockar. Träffade en Indienfarare som jag hånglade med i ett annat solvarmt tält, och blev lite kär i. Läste om kravallerna i Göteborg på en gräsmatta utanför campingen och tror att jag grät. Såg mer konserer än någon annan festival jag har varit på.
2002: Har ledigt hela sommaren och åker till Hultsfred där min dåvarande pojkvän/kk/whatever and whatnot försöker få mig att ligga med hans vän. Tar mig till Roskilde och ligger med Brorsan i ett svinkallt tält, men tycker annars att det är lite för stort och lite för varmt. Gråter när jag ser kent, och -dåvarande- vännen skrattar åt mig.

2003: Tar studenten, planerar flytt hemifrån, åker till Hultsfred igen tillsammans med annat gäng och med andra utsikter. Där  har jag en av de mest minnesvärda kvällarna i hela mitt liv med först Black Rebel Motorcycle Club, där jag träffar den där skäggige mannen med orange Helly-Hansen, som blir med mig till både Suede och bandet efter, och i vilkas armar jag somnar till en helt fantastisk Spiritualized-spelning där vi sitter längst bak och hånglar.
BFF är kär i en musiker-man, och jag är fortfarande kär i Brorsan. Vi har ett schema som går mån, lör, sön: Debaser, fre: Metropolis, ons: Baba Sonic, och på midsommar hånglar jag med ett ex bakom gardinen på Metropolis.

2004: Jag, BFF och nya gänget, aka Gudinnorna, kör ”sista Hultsfred” med husbil och backstage-pass, fixade av BFF’s musiker-man. Jag är älskarinna åt en annan man som figurerar runt i en del offentliga sammanhang på festivalen, och som alltid hänger backstage, så jag står troget i publiken och njuter av att jag är den enda som vet den hemligheten. Brorsan har blivit min vän och inte mer än så. Jobbar och sliter, 13 timmar per dag utan rast. Senare den sommaren träffar jag Bibliotikarien, som blir ett av mitt livs störta möten so far.

2005: Bor på Bondegatan och jobbar skiten ur mig, kommer in på folkhögskola och säger upp mig från jobbet. Åker till en köping-stad på minisemester för en fest och träffar Bibliotikarien som också är där. Vi går på fyllepromenad och det senaste årets känslor för den mannen kolliderar under löpet av några timmar. Vi promenerar, håller varandra i handen, hånglar, börjar gräla, blir sams, jag gråter, han gråter, vi hånglar igen, vi grälar igen, vi har make-up-sex, och säger sen hejdå. För att ses helt nollställda dager efteråt och undra om vi är arga på varandra.

2006: Livet är vänt upp och ner, Stockholm är inte längre min trogna följeslagare, så jag drar till Ångermanland för att göra teater tillsammans med pojkvännen som inte är Biblitiokarien, vilket blir smärtsamt uppenbart när jag går på hans spelning innan jag drar uppåt och börjar gråta när han tackar mig för alla fina telefonsamtal. Tar iallafall pojkvännen med mig och går från långdistans-förhållande till att dela en unken liten barack med honom. Bor med hippies och lär mig göra dockor, badar naken i älven varje dag. Gör slut med pojkvännen dagen efter sista föreställningen.

2007: Kommer in på skolan, bor i en köping-stad och jobbar på en köping-teater. Har tråkigt och blir för full när jag går ut med en kollega, vilket resulterar i att jag hånglar med en annan kollegas son som har flickvän sen elva år tillbaks. Säger aldrig något till någon om det.
Jobbar i en tyst ataljee och har mycket värda konversationer med den enda kollegan, en grånande engelskman, som är kvar över sommaren. Spontanåker till Malmö med Nyponros för att fira midsommar med honom och Räven. Vi går på svartklubb och äter pasta på midsommarkvällen, dagen efter tar vi bussen över till Köpenhamn och träffar Skärgårsdoktorn, dricker Tuborg vid sjöarna vid Nörreport, sover hos Syrsans pojkvän i Christianshavn, och äter pizza medans vi ser på turisterna i kanalbåtar.
Pratar fortfarande veckovis i telefon med Bibliotikarien.

2008: Jobbar på galleriet i min bakgård och på designerbutiken. Ganska utråkad, men firar midsommar med min hyresvärd och Krullet på Koster, vilket blir fint. Dreglar efter Mobillösa och försöker göra storyboard till en musikvideo för en av Bibliotikariens låtar, pratar med honom på telefon för sista gången sen dess.

2009: Njuter av denna fantastiska sommar-by, har världens bästa sommarjobb och sommarupplägg. Går på graduation-party för våra tredjeårare, är inte kär överhuvudtaget, är lite rädd för att bli tredjeårare själv, men har en extremt bra evaluering med en extremt bra lärare och är nog nöjd med det. Räknar med att få ligga, vid ett eller annat tillfälle under juni.

Så var det gjort.
Ett till performance på CV:et.

och nu väntar två öl och en flaska vin på mig.

Dessutom måste jag bara lägga till en sak som är jävligt viktig för utvecklingen av kvällen: Jag HATAR folk som inte har vett nog att stänga inne sina känslor! HATAR att sitta i möte, bestämma manus, komma överens om ett score när det är någon som sitter och rynkar på ögonbrynen och muttrar OMEDHÅLLANDE i varannan mening! Håll med eller håll käften, för fan, orkar inte deala med sura människor. Iallafall om dom ALDRIG ler. Eller ALDRIG håller med.

Tänk er detta: tre av fyra gruppmedlemmar sitter och ler och nickar för att vi precis har tagit ett stort, viktigt beslut och det betyder att vi kan sluta för kvällen. Men så hörs det ett litet missnöjt *gnyyyyyy* från andra hörnan av rummet och den sista gruppmedlemen gräver sig ur sin missnöjdhet och börjar en mening med ”I wouldn’t like to call it THEME… can we find another word for it….”
VEM BRYR SIG? DET ÄR BARA ETT ORD! DET SPELAR INGEN ROLL!
Så börjar vi igen där vi startade. Och man får aldrig gå hem.

Mail med referat från skol-stor-mötet jag missade idag droppar in, och sista raden läser:
-Dansken needs someone to cover him in chocolate during the performance.

Tack för dom sexfantasierna, liksom!
yum.